…får väl jag se till att komma till dom. Jag har haft det jävligt fattigt på matcher i år. SM-finalen blev inställd, matchen på Supremacy likaså, en titelmatch i Makedonien gick upp i rök, Europacupen i Lettland som jag skulle åkt till imorgon blev det inget av, däremot dök det istället upp en annan fet möjlighet – men som blev inställd i sista sekund. Suck. Därför har jag fixat mig själv en match i landet på bilden och jag åker på måndag. Gissa vart?

Idag är en bra onsdag. Den startade med ett pulsspinningpass tillsammans med PT:s och samarbetspartners från Jag Vinner, och följdes upp av hälsofrukost på Spis & Deli. Där höll mannen till vänster på bilden i föreläsningen – Igor Ardoris. Min mentala tränare och lifesaver sedan några år tillbaka. Jag älskar att se effekten han har på människor som inte kommit i kontakt med honom (eller sig själva) tidigare.

Citerat Igor:

”Det händer ibland att folk frågar mig vad mitt arbete som mental tränare egentligen går ut på. Mitt svar är alltid att jag hjälper de jag jobbar med att lära sig förlora. ”Vinna klarar de att göra själva”, lägger jag till ibland.

Det är min fasta övertygelse att man inte är en värdig vinnare innan man har lärt sig att bli en värdig förlorare. Det är klart att alla vill vinna, att alla vill lyckas. Men livet är både ljus och mörker, både dalar och toppar, både skratt och tårar.

Innan vi har lärt oss att förlora och ändå behålla vårt lugn och vår värdighet; innan vi har lärt oss att möta vår feghet, vår svartsjuka, vår missunnsamhet och vår osäkerhet och ändå behålla vår självrespekt, kommer vår så kallade ”vilja att vinna” i själva verket vara en desperat och ångestfylld kamp för att inte förlora.

Det jag tror hjälper människor är ökad självkännedom. Vad mitt arbete går ut på är att vara med mina klienter under deras resa och tillhandahålla stöd och support medan de lär sig att förlora.”

På hans hemsida www.igorardoris.se kan du läsa mer om honom.

I eftermiddag har jag dessutom ett alldeles eget möte med honom, precis innan han håller i kvällspasset på klubben. Sikket flax!

Eftersom det är onsdag betyder det också att Lokaltidningen kommer ut. I veckans upplaga finns helkroppsbilder på Minna och resultaten av de första åtta veckorna. Nu väntar slutspurten – tiden flyger iväg! På sidan 2 finns även min krönika, som denna månaden handlar om att vara offentlig, sociala medier och att ständigt uppdatera. Kolla E-tidningen —> HÄR

Det är dags för mig att avsluta kapitlet Jag Vinner. När Minna i november presenterade idén om en PT-tävling och frågade mig om jag ville bli hennes partner i projektet, lät det alldeles för spännande för att tacka nej. Sedan dess har vi bokstavligen talat, jobbat arslet av oss. Jag har dessutom (upptill) fortsatt att jobba på gymmet, ideellt i klubben, tränat mina två pass om dagen, tävlat och pendlat till Stockholm för en journalistutbildning. Man behöver inte vara överintelligent för att inse att det inte varit en lagom dos arbetstimmar för ett hälsosamt liv. Men jag ÄR en åsna och inser inte alltid när jag pressar mig över gränsen (trots att människor i min närhet faktiskt försökt få mig att bromsa). Speciellt inte när alla delar var för sig är spännande, roliga, utmanande och utvecklande.
Men några månader äldre (känns som om jag åldrats betydligt mer), har jag dock insett att det faktiskt inte blir roligare ju fler roliga grejer man gör. Utan har man riktig otur, kan det roliga helt och hållet försvinna. På samtliga håll. Och man spelar lite rysk roulette med livet som insats. Dessutom är känslan av att aldrig räcka till, hur mycket man än kämpar och sliter – jävligt ohärlig.

Förutom rollen som projektledare, har jag och Minna även haft två andra roller – jag som PT och Minna som klient. Där jag i vintras såg en tjej som inte trivdes med sig själv och kroppen hon bar på, som våndades av bara tanken på att gå till ett gym. Jag gjorde en planering och ett upplägg där hon skulle testa på många olika träningsformer, vissa tillsammans med mig, andra i grupp och några på egen hand. Jag ville att hon skulle få testa så mycket som möjligt för att förhoppningsvis hitta något som hon tycker är riktigt roligt och kan fortsätta med resten av livet. Men också för att utmanas, övervinna rädslor, hjärnspöken och komma ut starkare på andra sidan. Samtidigt som vi såklart rent fysiskt chockat kroppen med ständig variation för bästa mätbara resultat.

Det finns många väldigt duktiga PT:s och kostrådgivare. Jag anser mig ha en extra styrka i många års erfarenhet (självplågeri?) av  stenhård träning och tävling på elitnivå. Jag vet hur det känns när kroppen skriker sluta och någon står jämte och skriker fortsääääätt! Jag vet hur det känns att behöva prioritera bort middagar, fika, fest och många andra sociala sammanhang. Jag vet hur det känns att ha träningsvärk upp till tänderna, jag vet hur det känns att vara skadad (om något), jag vet hur det känns att ha prestationsångest och jag vet DEFINITIVT hur det känns att banta. Jag har 64 stycken matcher i ryggen, vilket innebär 64 stycken viktminskningar och perioder av svält. Jag har svurit, gråtit, kollapsat, lyckats, misslyckats, men framförallt – lärt känna mig själv i pressade situationer och gjort en jävla resa på insidan. Jag har i mer än tre års tid jobbat med mental träning VARJE dag.

Och detta är något jag ville överföra på Minna. Små, små tips och knep men som gör så otroligt stor skillnad. Oavsett om man ska slåss om världsmästartiteln eller om man ska jogga 5 km på Galgberget. Andningstekniken till exempel, som är skillnaden mellan uträknad och oövervinnerlig.

Mitt mål har hela tiden varit att bygga upp Minna, inte göra henne beroende av mig. Och framstegen jag sett vecka för vecka, både kroppsligt och mentalt, gör att jag nu kan ta ett steg tillbaka utan att behöva oroa mig. Hon har de verktyg hon behöver och dessutom 12 st proffsiga PT:s till sitt förfogande. Jag är övertygad om att hon klarar den allra sista tiden och utmaningen i att stå på egna ben – galant.

För egen del kan jag återgå till att fokusera på att bli världens bästa thaiboxare. Till mitt hjärta och min drivkraft. Till hård träning och personlig utveckling. Till att göra färre grejer, men att göra dom bra (och MÅ bra). Det blir mest rättvist så. För alla. Jag är tacksam för att få ha varit en del av denna resa, den här lärt mig mycket. Både tekniskt och praktiskt men lika mycket om mig själv, om andra och inte minst om mina värdegrunder.

Jag önskar alla inblandade framgång och ser fram emot hösten och vad den har att erbjuda. Lycka till!

Foto: Pamela Hanné

Jag gillar killkläder. Dagens T-shirt kommer från SODA, där brukar jag och Benny bråka om vem som ska få köpa kläderna båda vill ha. Eller, han får ju såklart gärna köpa dom, bara jag får använda dom. Hihi. På vänsterarmen sitter gårdagens nytillskott i tatueringssamligen – samtliga familjemedlemmar. Fyra föräldrar och fem syskon. The more the merrier.

Då var det dags för ett besök hos Anna på Studio Artcore Tattoo igen. Känns som om jag hängt där en hel del det senaste. Det beror på att det har skett mycket de senaste månaderna och mina tatueringar står alla för insikter, händelser eller perioder i livet som påverkat mig starkt (också just därför det ibland är lite känsligt att förklara vad dom betyder). Men först ska jag hem och kleta på mig ett ordentligt lager bedövningskräm – man blir inte nödvändigtvis tuffare för att man blir visare…

Igår efter morgonträningen fick jag samtalet. Helt utan förvarning skulle jag infinna mig på Movement för kortisonsprutor. Och eftersom det var högsta hönset  som klämt in mig i ett redan fullspäckat schema, visste jag att jag omöjligt kunde banga ur. Inte utan att bli svartlistad iallfall (smet ju förra gången). Jag har haft ont i axeln i många, många år. Smärtan har lett till ett förändrat rörelsemönster som gjort att jag de senaste månaderna även fått problem med armbågen. Kan inte sova på vänster sida, inte hålla i hundkopplet, inte köra bil och nu det senaste inte ens hålla vattenflaskan med vänsterhanden. Istället har jag gjort allting och burit allting med högersidan, vilket lett till snedbelastning och på det som följd – ryggproblem. Och det var väl ungefär där jag kände att det var nog. Dags ta den där förbannade sprutskräcken vid hornen och bara get it done. Men som blek och illamående lyckades jag iallafall tigga till mig bedövningssprutor på båda ställena innan kortisonsprutan skulle köttas genom musklerna och in i skelettet. Ja, för benkontakt skulle det minsann vara. Benkontakt? Bara ordet fick mig att börja hyperventilera och behöva lägga mig ner. Men jag gjorde det tamejfan tillslut. Jag gjorde det.

Efteråt hade jag en fräsig fredagsfix inbokad på Beauty Bar. Vilket minst sagt kändes välförtjänt. Massage med lymfdränage (cool maskin) och makeup. Ida lockade dessutom till lejonmanen som bonus (se bild). Kvällen spenderades i Tylösand på premiären av SALT. Med skumpa, skaldjur,  havsutsikt och snofsiga människor. Fast för mig blev det ramlösa och tidig hemgång, idag väntar nämligen en svensexa, tjejpasset, sparring och intervallöpning. Hej lördag.

Igår var min sista dag på Journalistskolan Poppius i Stockholm. Känns väldigt konstigt faktiskt, vad hände med det här året liksom? Utbildningen har varit väldigt praktisk, vilket jag gillar. Istället för att läsa in hur man ska göra har vi istället gjort. Pang på rödbetan direkt. Det ledde i och för sig till några katastrofalt dåliga texter i början men också misstag som man definitivt inte gör om. Vi har bland annat gjort personintervjuer, tvättat texter, satt mängder av rubriker, massproducerat notiser, drillat ingresser, tragglat referat, skrivit personporträtt, fixat enkäter, redigerat, gjort en egen tidning, lärt oss InDesign och däremellan lyssnat massor av intressanta föreläsningar. Dessvärre har jag minnesluckor från tre av dom, det upptäckte jag igår när jag skulle fylla i en utvärdering av skoltiden. Inte så bra kanske, men gjort är gjort och den här vintern har trots allt lärt mig ett och annat. Bland annat hur jag inte ska leva. Nyutexaminerad och klokare väntar istället nya utmaningar. Bland annat att INTE anta någon ny utmaning på ett tag. ”Bara” fokusera på träningen och kommande matcher. Men såklart fortsätta skriva – blogg, krönikor och artiklar – men lite mer anpassat efter  24-timmars dygn och 7-dagars veckor. Känns som ett bättre recept för ett välsmakande liv.

Trevlig helg önskar jag eder alla.

Igår var det onsdag och mitt traditionsenliga pass med Mange. Jag värmde upp i roddmaskinen som vanligt och sedan körde vi följande upplägg:

-  snabba fötter upp och ner på stepbräda
-  kettlebells swing
- utfallshopp på stepbräda
- kettlebells swing
- spänsthopp upp på plint
- skuggboxning

30 sekunder på varje. I minuts vila  x 2 varv.

- ”längdskidåkning” i maskin
- roddmaskin
- turkisk getups (1 min)
- knäböj med upphopp + stång
- skuggboxning

30 sekunder på varje. 1 minuts vila. x 2 varv

- snabba fötter på stepbräda (sidled)
- burpees
- steg upp på box och upp på tå (varannat ben)
- Inv. rodd
- skuggboxning (1 minut)

30 sekunder på varje. 1 minut vila. x 2 varv

Sedan körde vi tre set enbensknäböj i smithmaskin och med gummiband. Se video från igår genom att klicka på länken—> IMG_2864. Och avslutade med stretch. Mange är grym på att anpassa upplägget efter mig som kampsportare men också efter min dagsform och skadestatus – inte helt lätt. Plus att vi alltid avsätter tid för stretch. Jag slarvar med det annars. Mer om Mange och hans hemligheter hittar du på www.traningsproffsen.se