Madeleine Vall

Ibland kan jag få ett sånt sjukt begär efter blodpudding/blodkorv (har aldrig fattat skillnaden, om det nu är nån). Och inte blir det så mycket bättre av att PT-Fia idag skriver om den här varianten(bilden) på sin blogg (http://blogg.veckorevyn.com/ptfia/). Jag vet inte riktigt hur jag halkade in på hennes blogg från början men hon sprider iallafall massor av positiv energi och bjuder alltid på sunda och härliga tips!

Jag själv känner mig däremot inte särskilt sund. Har sovit dåligt de få timmar jag sovit (mina planer på att sova som en sten sket sig) och jag lever på kaffe och celsius för att hålla mig alert. Inte bra, jag vet. Men det är sista rycket nu. Jag räknar ner dagarna till värme, storstad, träning, kameler, vattenpipor och AC utomhus (hur sjukt?). Helt själv och med många böcker. Tack som fan.

PT-Fias tillbehörstips till blodpuddingen:

Lingonsylt, keso, knaperstekt bacon, vitkål, rivna morötter och rivet äpple.

Ma’assalama!

På bilden finns jag och syskonen på mammas sida. I dagarna innan jul gick vi till en fotograf och tog några bilder som vi sedan ramade in och gav i julklapp till mamma och deras pappa (min plastpappa). En mycket uppskattad julklapp och ett fiffigt presenttips!

Jag har jobbat lite för mycket, sovit lite för lite den senaste tiden och känner mig som sju svåra år. Därför inga bilder i nutid.. Idag till exempel, startade jag dagen med ett corepass, direkt följt av boxningssparring. Som i sin tur följdes upp med två privatlektioner på raken. Därefter långpromenad med hund och sedan till gymet för ett fyspass med Pt-Mange. Hem kääääääka och sedan tillbaka till gymet för kontor- och receptionstjänst. Fast idag SKA jag gå och lägga mig tidigt. Typ snart. Ska bara gå med Dekker först, ringa Igor och sedan göra min dagliga mindfulness-övning. Och boka resa. Yeay!

So long kalsong! Långkalsong. Det är fan kallt nu.

Det lutar åt något riktigt roligt. Som inkluderar syrran på bilden, landet hon bor i och det allra bästaste såklart - thaiboxning. Stay tuned!

… dansar råttorna på bordet. Benny har flytt landet i helgen och lämnade mig med hund, gym, reception, öppet hus och premiär för barn-och ungdomsträning. Så efter ett tiotimmars pass igår tillsammans med den senaste tidens påfrestningar kände jag att en utgång med tjejjorna skulle sitta fint. Kanske inte lika fint när jag vaknade imorse och skulle upp tidigt för att åka och jobba på gymet – men fortfarande värt det. Inte för att vi gick bananas och slog klackarna i taket direkt, vi förundrades mest över hur unga alla blivit helt plötsligt, hur irriterande högt dom spelade musiken och sedan tuggades det en jävla massa om graviditet och barnuppfostran. Suck. Är jag den enda människan i hela världen som inte är gravid eller har barn just nu? Det känns fan så. Fejkar snart en graviditet bara för att inte bli utanför.. En riktig går ju nämligen inte att kombinera med att slåss. Såvida inte Benny klämmer ut ungen. Ska fråga honom om det skulle vara ett alternativ när han kommer hem igen. Måste bara dammsuga, tvätta och diska först så att oddsen höjs.

Förutom att jag ansträngt mig det yttersta för att vara pigg och alert i receptionen idag har jag rivit av en timme på löpbandet. Det gjorde jag igår också + sparringen på morgonen. Sparringen var rolig och jag var hungrig på att slåss. Det är inte särskilt svårt att finna motivation till att kötta på träningarna nu, bara att backa bandet en vecka och vips blir jag vansinnig och kan plocka fram massor av extra energi till att köra hårdare. Och hårdare.

Jag klurar på ett nytt träningsupplägg också. Det är roligt att knepa och knåpa med det tycker jag. Kanske kan jag bjussa på lite mer nu än vad jag gjort den senaste tiden, det är ju alltid lite känsligt inför SM. Det är därför det varit rätt fattigt på den fronten. Men nu siktar jag på lite mer proffsmatcher utomlands och då är det fritt fram igen – att mina motståndare kan googla mig och sedan använda översättningsprogram väljer jag att ignorera. Vafan, man vet ändå aldrig vad som händer i ringen. Förra helgen är ju ett ganska bra exempel på det.

Men först ska jag städa inför Bennys hemkomst. Måste ju jobba på att göra honom gravid.. Vi hörs imorgon!

Ps. Bilden är gammal som gatan men min mobil krånglar så jag får sno bilder från Facebook. Sorry. Men hellre en gammal bild än ingen alls. Ds

Igår var det torsdag. Torsdag är ju egentligen min heliga dag men vid ett mycket svagt ögonblick förra veckan (var ju i och för sig svag hela förra veckan) tackade jag ja till att hoppa in på behandlingshemmet. Ett litet nätt pass på 14 timmar. När jag ändå inte har så mycket att göra.. Gissa om jag ångrade mitt åtagande när jag vaknade igår morse? Inte för att jag inte gillar att jobba där utan för att jag mer än något annat hade behövt vara ledig en enda jävla dag. Men det gick fint ändå, jag fick möjlighet att träna lite på mina matlagningskunskaper. Fläskfilé, klyftpotatis, rotfrukter i ugn med aioli på sweetchillisås till lunch och ost & baconpaj till kvällsmat. Inte alls pjåkigt. Dock lyckades jag dra på mig en mycket allvarlig skada. Ett skavsår på insidan av handen efter att ha skurit så mycket grönsaker.. Snacka om att vara orutinerad i köket.

Imorgon har vi öppet hus på gymet mellan 10-16, då kan man hoppa in och testa på thaiboxning, BJJ och MMA. Eller kanske bara riva av ett pass i gymet. Och skulle man inte vilja röra på sig kan man ju alltid titta in, kika runt och snylta lite på vad som bjuds. Så som jag själv brukar göra såfort det vankas premiärer. Hihi. Vi finns på Nässjögatan 6. Very much welcome!

Om en liten liten stund stänger jag receptionen, tar med min bäste vän Mr. Hund och drar till Falkenberg för födelsedagskalas. Det är farsan Baloo som nyss fyllt gubbe (nu blev jag just arvslös). Bilden är från hans medverkan i AJ-katalogen. Jag har också fotats för den. Tre bilder - en i skyddskläder, en i glittrig klänning och högklackat och en i vit blus med volanger. Stabilt.

Trevlig helg!

… men det är fan nätt och jämnt. Terminsstarter mitt i hela SM-karusellen och vi jobbar dygnet runt. Snygg jag är på bilden. Inte så.

… and then you die. Nä, skämt åsido. Men det blev ju inte riktigt som jag tänkt mig. Jag trodde jag vann men det gjorde jag inte. Jag trodde inte dutt-knän gav poäng men det gjorde dom. Jag trodde att skapa skulle premieras mer än att sabba. Och såhär skulle jag kunna fortsätta i all evighet.. Men inte fan blir jag smartare för det. Därför är det bara att gratulera Elna till vinsten och till deras taktik som uppenbarligen gick hem. Jag gick igenom helvetet för att få fightas och jag fick fightas. Jag fightas för att utvecklas, både som fighter och som människa. Och den senaste veckans självplågeri och helgens utmaningar kommer definitivt bidra med ett gäng värdefulla insikter och erfarenheter. Nu ska jag inte babbla på här som om jag vore Dalai Lama, för jag sparkade ner vartenda jävla papperskorg på vägen in till omklädningsrummet efter matchen och jag smällde i dörrar och öppnade dom för att sedan kunna smälla igen dom igen – och igen. Jag svor, skrek, grinade och hatade. Sedan hatade jag lite till. Och snyftade lite till. Sedan var det över.. Och förbannat skönt.

Det är inte mer än så. Idag är det en ny dag, jag har ätit min gröt, druckit mitt kaffe, Dekker behöver fortfarande motion (trots att han numera älskar dagis så mycket att han inte ens ville följa med mig hem igår när jag skulle hämta honom – dagens andra käftsmäll) och jag är på väg till gymet för att styra upp nybörjarintaget som vi har idag. Jag blickar vidare och laddar om inför nya matcher och tuffa utmaningar (dock utmaningar i form av tufft motstånd, inte tuff bantning). Life goes on.

En stor varm kärleksfull kram till alla som ställt upp inför och under SM. Familj, vänner, klubben och alla andra som på något sätt visat sitt stöd. Tack till mina sponsorer: Golvteamet, Pelles Plåt, Isac Bygg, Olivers Sportsbar, Wild West Steakhouse, Supershine, OCK, Folkparksgrillen, Ricono, Lokaltidningen, Kents, Fightline, POC, Klasén Bil, Citadellkliniken, The Bulls Pub, Sign Solutions och Västergök.

Peace!

En jobbig och lärorik dag har jag med mig hem i ryggsäcken. Jag vann min match men kände mig som en påse skit innan matchen, en påse skit under matchen och en ännu större påse skit efter matchen. Kände mig svag och som om jag skulle spy under hela uppvärmning, på väg upp i ringen kunde jag fortfarande inte hitta någon bättre känsla, under matchen fanns det bara en sak i mitt huvud – överleva. Eller iallafall de första två ronderna. Sedan plockade jag fram lite lite lite kraft till från någonstans, flyttade fokus från att jag var fullständigt sönderbantad och att det såg förjävligt ut, och tänkte – jag tänker fan inte förlora iallafall. Efter matchen spenderade jag en timme grinandes i omklädningsrummet. Helt förstörd. Jag tycker det är skit-jobbigt att jag inte kunde prestera vad jag vet att jag kan.

Men istället för att fortsätta mobbningen av mig själv, ryckte Igor upp mig och fick mig att se klarare. Han beskrev det hela på ett väldigt enkelt och tydligt sätt. Jag och min motståndare tävlade med var sin cykel. Min hade punktering från första början men ÄNDÅ lyckades jag cykla förbi på slutet. Jag får inte glömma det. Jag får inte glömma vad jag utsatt mig för och vad jag offrat den senaste veckan. Jag måste ha mina förutsättningar med i beräkningarna innan jag går in och kritiserar mig själv för hårt. Eller jag måste inte, jag VILL, för att göra mig själv rättvisa.

Och jag fightas faktiskt inte för någon annans skull. Jag fightas inte för att tyckare i publiken (som aldrig någonsin skulle ha stake nog att själva stiga upp i ringen) ska ge mig ytligt beröm. Jag är inte skyldig någon något. Mer än att gå upp och göra mitt bästa. Utefter mina egna förutsättningar. Och när jag tänker efter så var det precis vad jag gjorde idag. Oavsett hur det såg ut. Eller hur mycket bättre jag egentligen hade kunnat göra. Om jag inte svultit hela veckan. Men just idag så var det vad jag hade att ge.

Då var det utrett (mest för min egen del – att blogga kan vara terapi) och dåtid. Men vad som faktiskt är jävligt BRA, är att det är en ny dag imorgon. Jag har inte en skråma på kroppen och jag känner mig mycket mycket piggare. Efter invägningen imorgon (ja, det är en jävel till) så kan jag fylla på fritt och gå upp med betydligt mer energi än idag. Jag känner redan suget. Både efter frukost och match..

Så – imorgon startar matcherna klockan 13.00, det är betydligt färre matcher än idag så tipset är att vara där från början och i god tid. Jag går match nr 2.. Vi ses där för fasiken! Ajöken.

Trodde jag skulle vara en levande död vid det här laget men mår fortfarande helt okej. Såg orange prickar i duschen efter sista träningspasset och blå prickar i skogen igår morse när jag var ute med Dekker, råkade stoppa nötpåsen (mellis till imorgon) i jackfickan på Hemköp och la upp mina gamla vantar på bandet för att betala för dom. Men annars – förvånansvärt stabilt. Dessutom verkar det som att jag dippat tillräckligt mycket i vikt för att slippa bastun ikväll. Tack som fan. Hellre svält än bastu. Man blir så jävla snurrig i planeten av bastun.

Allting är riggat för morgondagen. Väskan packad, massage i förmiddags, flätor vid lunchtid, nu jobb i receptionen på gymet och sedan är det bara att bita ihop och hålla ut. Samma rutiner som alltid. Bilden är från tidigare idag hos min vän (och frisör) Ida. Vi är vid lite olika skeden i livet kan man säga. Och mitt huvud ser ut att sitta på någon annans kropp.

Vi ses imorgon – kolhydratladdade och pigga!

Nyss hemkommen från radiostudion (se bilden) och lite morgonsnack i programmet Smakstart. Länk: http://sverigesradio.se/sida/sandningsarkiv.aspx?programid=70. Jag var där mellan 7.30-8.00 och programmet börjar ca sex minuter in i sändningen.

Allting går faktiskt finfint. Jag hade mina sista träningspass igår. Spinning och lite extra cardio på morgonen och thaiboxning på kvällen. Passet bestod traditionsenligt av: massage, dans, mitts och skuggboxning. Jag är glad att jag kunde göra ett bra pass och hålla fokus trots att magen skrek och att jag ibland kände mig lite vinglig. Idag ser jag till att få gjort allt som är viktigt, och helst innan lunch, sedan kommer hjärnan att kasta in handduken och förmodligen inte återkomma föräns efter invägningen lördag morgon. Jag passar på att hänga lite extra med vänner, luncher/fika (jag tittar på, dom äter), promenader mm. Smart att använda timmarna jag vanligtvis lägger på träningen till att socialisera mig istället. Då går tiden fortare dessutom.

Dekker är på dagis idag. Han är nog den enda som verkligen gillar när jag går i den här viktklassen för det betyder extra många och extra lååånga promenader för hans del. Vi går och vi går och vi går. Det har varit en händelserik vecka för det lilla djuret. I måndags var han på kloklippning och shamponering, igår tog han spruta och idag dagis. Bra med stimulans.

Det enda som har strulat lite är sömnen. Det är ruggigt svårt att sova när magen skriker efter mat. Den mulllrar som om det vore jordskred. Jag vaknar vid två- tre och kan inte somna om. Igår natt drömde jag att jag satt inne. Från början plockade dom in hela landslaget med det var bara jag som åkte dit. Jag hade tydligen smugglat något i ett Bamyl-brustabletts-rör som jag hade stoppat upp någonstans. Det var Bennys idé. Typiskt. Jag kunde inte somna om och gick upp vid fyratiden och tog med mig Dekker på en runda, då körde en civilpolisbil förbi mig tre gånger. Eftersom jag kom direkt från kåken (drömmen) trodde jag ju såklart att dom var ute efter mig. Men det var dom inte. Puh.

I eftermiddag ska jag en vända till badhuset för att plaska i bassängen. Det har jag gjort innan dom senaste matcherna och det har känts skönt. Speciellt om man får med sig en polare så att man kan snicksnacka under tiden. Sånt tycker jag är lyxigt. Nu är klockan 11.30 och det är dags för två efterlängtade kokta ägg. Eventuellt blir det min sista fasta föda innan lördag. Hang in there Maddo!